Reijmyre glasbruk som grundades 1810 av Johan Jacob Graver och baron Mattias Alexander von Ungern-Sternberg är fortfarande i drift. Bruket är känt för genuint hantverk och tidlös design både i klar kristall och färgat glas.

Ett glasbruk föds

I samband med freden med Ryssland 1809 förlorade Sverige den östra rikshalvan Finland. En stor kris rådde inom bergshanteringen vilket ledde till att efterfrågan på skogsprodukter som ved och träkol var små. Jakob Graver och friherre Mattias von Ungern Sternberg var två stora skogsägare och de förde tillsammans ett samtal om förutsättningar för att starta ett glasbruk.

För att smälta glas behövs nämligen stora mängder ved vilket de kunde bidra med och dessutom hade flera svenska glasbruk varit placerade i Finland, som nu tillhörde Ryssland. Samtidigt gick Casimirsborgs glasbruk i Småland i konkurs och nu gällde det att handla snabbt för att få tag på kunniga glasblåsare därifrån.

Den 6 april 1810 undertecknades avtalet om att bygga ett gemensamt ägt glasbruk och enligt detta skulle utgifter och inkomster delas lika. Trots motstånd från andra glasbruk beviljades ansökan 9 juli 1810 av kommerskollegium och de fick ett privilegium att starta ett glasbruk. Arbetet med hyttan påbörjades direkt och stod klar samma år.

Den 14 september 1812 startar tillverkningen av glas. Den snabba starten skedde tack vare att Casimirsborgs glasbruk gått i likvidation. Glasbruket i Rejmyre köpte praktiskt taget alla redskap och material därifrån samt att fyra glasblåsare kunde anställas.

Placeringen av själva glasbruket tycks ha skett hastigt och utan hänsyn till transportmöjligheter och driftsförhållanden. Sjön Hunn visade sig vara en stor tillgång för transport. Men bruket byggdes på andra sidan en ås skild från Hunn. Transportkostnaderna inom bruket kom med tiden att bli stora och medförde att en linbana byggdes. Glasbruket kom att byggas där det står idag och samhället byggdes runt detsamma.

Skorstenen som sprängdes, nästan

Under 1920-talet började det att gå sämre för glasbruket. En plan fanns för att rädda bruket och arbetarna var beredda att få en lönereducering med 15 procent vilket skulle täcka förlusten. Trots att Rejmyre hade en bättre orderingång än övriga bruk så hjälpte inte det och det verkar som om övriga glasbruk var på jakt efter Reijmyres kunnande och ville bli av med en konkurrent.

Man beslutade att lägga ner bruket 1926 och rivningen skedde i ett rasande tempo. Nedersta hyttan revs först och de verkar inte ens ha räddat verktygen och skorstenen fälldes genom sprängning. Sedan rev man den stora hyttan och där fanns en nybyggd glasugn som inte ens var använd. Sedan skulle skorstenen sprängas. Den var fyrkantig och mycket bred nedtill. Därför så bedömdes det att man behövde gräva en grav som man kunde fälla den i. Man grävde graven ena dagen och skulle fälla den dagen efter. Men på natten så samlade Sigfrid Karlsson och Wallin samman ett gäng som grävde igen graven och fyllde den med en massa skrot. Så när sprängningen skulle ske dagen efter så, fanns ingen grav utan en kulle! När detta upprepades så gav man upp och skorstenen fick stå kvar och det är den som än idag finns vid glasbruket.

1 000 personer berörs

400 personer blev arbetslösa och ytterligare 600 personer blev indirekt berörda av nedläggningen.
Något försök att sälja hyttorna gjordes inte och facket såg över möjligheterna att driva bruket i egen regi men priset för överlåtelse höjdes hela tiden och det fanns en motvilja att förhandla. Bruket skulle läggas ner och en konkurrent skulle försvinna. Den 26 juni 1926 var den sista arbetsdagen innan rivningen.

Glasbruket återuppstår

1932 gjorde grosshandlare Gustaf E Nilsson tillsammans med några glasblåsare en förfrågan om att inregistrera ett glasbruk och ansökan beviljades. I det så kallade Engelska Magasinet påbörjades arbetet med att uppföra en så kallad vanna för glassmältning. Man eldade med små träbitar och billig sand hämtades från Vättern. Nackdelen med denna var att den innehöll mycket järnföroreningar och gav ett grönt glas. Enda möjligheten var att färga glaset brunt vilket var lämpligt för tillverkning av flaskor som därefter kom att bli den stora artikeln.

Reijmyre Glasbruk var världskänt tack vare sin goda kvalité och formgivning. De hade även fått flera guldmedaljer vid olika utställningar. Nu kom åter förfrågningar från gamla kunder, men eftersom vannan endast kunde smälta brunt glas så kunde dessa beställningar inte tillgodoses. Styrelsen gjorde en utredning om marknaden samt om möjligheterna till att smälta glas i deglar. Carl Lagercrantz var direktör för glasbruket och han var den pådrivande kraften för att återuppföra den rivna hyttan. Den fyrkantiga skorstenen stod kvar och runt den började 1935, den nya hyttan att byggas. Den 1 mars 1936 stod den nya hyttan klar och ett 50-tal arbetare kunde anställas.

Monica Bratt och Björn Trädgårdh

Glasbrukets riktiga nystart kom 1936 då konstnärerna Björn Trädgårdh och Monica Bratt knöts till bruket.
Björn Trädgårdh var inredningsarkitekt och formgivare i tenn för Svenskt Tenn i Stockholm och var en förnyare av både tenn- och möbelkonsten. Hans första korta visit i Rejmyre var på tio dagar kring midsommar 1937 och då hann han arbeta fram mellan 50 och 60 modeller. Alla modeller arbetades fram på plats utan skisser. Hans mest populära servis från Reijmyre Glasbruk heter Björn.
Samma år, 1937 blev 24-åriga Monica Bratt från Stockholm konstnärlig ledare för glasbruket. Hon studerade vid Konstakademien och fick frågan ”Vet fröken någonting om glas?” med svaret ”Bara att det är genomskinligt”. Trots den något begränsade kunskapen blev den unga konstnären erbjuden arbete som formgivare och konstnärlig ledare i Reijmyre. Det var ytterst ovanligt med kvinnliga glasformgivare på den tiden.

Trots små resurser så gav hon glasbruket en egen profil och hon satsade på nyttoprodukter i färger som rött och blått. Det röda glaset kallades för Kolmårdens röda guld och fick särskilt stor uppmärksamhet. De starka färgerna uppskattades särskilt mycket under krigsåren och i design­tidningen Form från 1949 finns denna annons: ”Den där levande, varma färgklicken, som sätter in en effektiv accent just där Ni behöver den i Er interiör – söker ni den, då gör ni verkliga fynd bland Monica Bratts opreten­tiösa, men högst personliga glas från Reijmyre.”

Hösten 1952 hölls en separat­utställnings med Bratts glas på NK i Stockholm och till detta evenemang hade hon tagit fram en ny smaragd­grön färg som kallades scarabé och beskrevs som ” en frisk grön färg, utan spår av spenat”.

Om du vill titta på vackert gammalt glas eller veta mer om glastillverkningen genom århundradena är du välkommen in i Reijmyre glasmuseum som ligger vid fabriksbutiken och hyttan. Där kan du även se en vagn från tiden då linbanan var igång.

Nysatsning

Under 2021 iordningställdes och driftsattes ugn 3 i hyttan. Investering delfinansierades av medel ur Europeiska regionala utvecklingsfonden. Ugnen återinvigdes 14 december 2021 av landshövding Carl Fredrik Graf.