Finspångs kommun

Språk/Language

Vad är en häxprocess?

En häxprocess var utfrågningar och slutligen (oftast) avrättningar av personer, mestadels kvinnor, som blivit anklagade för att vara trolldomskunniga och hade haft samröre med satan.

Första steget i en häxprocess var oftast långa och utdragna förhör som kunde pågå i månader. Vid vissa tillfällen under ett helt år.

Efter ett erkännande som tvingats fram genom tortyr skulle den anklagade genomgå ett vattenprov. Det vill säga att den anklagade skulle läggas i ett vattendrag. Flöt hon så var hon skyldig.

Därefter skulle själva avrättningen äga rum. Vissa avrättades genom halshuggning. Andra brändes på bål fastbundna vid en påle eller kastade i elden. De som inte dömdes till avrättning fick slita spö (bli piskade) eller löpa gatlopp (En annan form av att slita spö. Man tvingades springa genom en folkhop som slog offret med olika tillhyggen. Inte sällan kunde skadorna som uppkom genom detta även leda till döden.) De som klarade sig blev med största sannolikhet stämplade för resten av sina liv. Oftast leddes häxprocesserna av kyrkoherdar, präster och lokala representanter ur adeln.

Häxprocesserna i Europa

Den första kända häxprocessen som ägde rum i Europa var i Tyskland närmare bestämt i staden Trier 1230. Där anklagades några personer för att ha förvandlat sig till paddor och därigenom lyckats att delta i ett antal ”tillställningar”. Om dessa personer blev avrättade berättar historien ingenting. Den första dokumenterade häxbränningen skedde i Toulouse i Frankrike år 1275. Det var en 60-årig kvinna som anklagades för att ha bedrivit otukt med satan.

Under Inkvisitionen tog häxprocesserna fart. Då var det inte trolldom som var det viktigaste anklagelsen utan kätteri. Det vill säga personer som satte sig upp mot kyrkans läror. Under resten av medeltiden ”reglerades” häxprocesserna med jämna mellanrum av påvarna genom så kallade bullor (1233, 1317, 1327, 1484 samt 1487). Det sistnämnda årtalet framställdes en ”genomarbetad” instruktionsbok rörande häxjakt som kallades för Hammaren. ”Verket” var indelad i tre volymer där det tydligt sades att häxeri är det högsta av alla statsförbrytelser där tortyr varmt rekommenderades.

Alla fick även vittna mot en häxa. Även familjemedlemmar. På 19 år brändes 700 personer anklagade för trolldom i Tyskland. I Frankrike avrättades 900 personer mellan åren 1581-1591. Den som låg bakom det sistnämnda var en katolsk präst och häxjägare vid namn Nicholas Remy som till sist själv anklagades för att vara häxmästare och bränd 1600.

Den värsta platsen var Strasbourg där inte mindre än 5000 brändes mellan åren 1615-1635. Bålen brann även i Schweiz, England, Skottland och Spanien. Den siste som brändes i Tyskland var en nunna 1749. År 1782 brändes den sista på kontinenten närmare bestämt i Schweiz.

Häxprocesserna i Sverige

Jämfört med andra länder var det ”få” personer som avrättades. Närmare bestämt 400 personer mellan åren 1492-1704.

Före 1668 förkom de flesta häxprocesserna i Småland och Östergötland.

1551 gav Gustav Vasa order om att de som misstänkts ha dödat hans sekreterare Clemens Hansson med gift och trolldom skulle arresteras, åtalas, fängslas och torteras.

1571 beordrades landets präster att vara uppmärksamma på alla tecken på trolldom i församlingarna.

Åren 1597-1597 förekom det 140 häxprocesser som sällan ledde till dödsstraff. Karl IX befallde 1607 att en kvinna skulle uppbrännas efter att hon anklagats att genom en trollkarl suga all makt och blod från hennes son. Detta är den första och enda anklagelsen för vampyrism i de svenska häxprocesserna.

Finspångs häxprocess

1610-talet avrättades flera ”häxor” på befallning av hertiginnan av Östergötland Maria Elisabet. Lussi från Svarttorp i Hällestad bekände efter att ha underkastat sig en grym tortyr att hon farit till Blåkulla och haft samlag med satan. Kort tid därefter avrättades sju kvinnor i Finspång 1617. Enligt traditionen var platsen för detta den idag så kallade ”Trollkäringeskogen” norr om Finspång.

Det stora oväsendet

Mellan åren 1668-1676 som går under namnet "Det stora oväsendet" avrättades hundratals och ytterligare hundratals fick slita spö.

Landskapet där de flesta processerna skedde var Dalarna. Oftast användes barn som angivare som anklagade vuxna för att ha rövat bort dem och fört dem till Blåkulla.

Den svenska häxhysterin var ”endemisk” det vill säga den spreds via ryktesvägen. På 1670-talet var 65 kvinnor anklagade för trolldom och häxeri i Torsåker i Ångermanland (En femtedel av socknens kvinnor!) Samtliga avrättades tillsammans med två män och fyra pojkar.

Vändpunkten kommer då flera av vittnena erkänner att de ljugit och inför domstol avgivit falaska vittnesmål. Trolldomskommissionen med bland annat Karl XI:s livläkare Urban Hiärne i spetsen ändrar då inriktning från 1677 och arbetar då med att förhindra häxprocesser. Samtliga präster i landet beordrades då att hålla tacksägelseböner för sina församlingar med budskapet att landet nu för alltid var rensat från häxor. De präster som fortsatt framhöll att häxerierna varit verkliga läxades upp på det strängaste av kommissionen.

Den sista avrättningen för häxeri skedde i Stockholm 1704 genom halshuggning. Efter ett antal ”små förhör” under kommande decennier avskaffades så dödsstraffet för satanspakt 1779 av Gustav III.

Kontakt

Urban Larsson
Arkivarie
Kansli- och utvecklingsavdelningen

0122-852 61
kommunarkiv@finspang.se

Bergslagsvägen 13-15, 612 80 Finspång

Ulla-Karin Karlsson
Arkivarie
Kansli- och utvecklingsavdelningen

0122-854 09
kommunarkiv@finspang.se

Bergslagsvägen 13-15, 612 80 Finspång